Jag har inte vågat prata om det men det kanske är dags. Jag har pratat om det, visst har jag det. Jag har berättat för många. Psykolog 1 och 2. Läkare 1, 2, 3 och 4. En del vänner har fått höra. Men inte allt och inte alla.
En person, som jag träffade av en slump, krossade min världsbild. Han var yngre än jag, smart, snygg, karismatisk. I början fanns det något, ett ytterst litet något, som kopplade oss samman. Vi möttes på en festival. Han grät inför mig och det påverkade mig något otroligt. Jag drogs till honom, hans intensiva ögon och helt naivt, hans intresse för mig. Det var första kvällen vi träffades, han var varm och öppen, intressant och intresserad. Resten av tiden vi hade en relation var väldigt annorlunda.
På något sätt vill jag fortfarande försvara hur det blev som det blev. På något sätt klandrar jag fortfarande mig själv. Det är fel. Men jag gör det ändå, det är kanske mitt sätt att avdramatisera felen som begicks mot mig. Jag ville ha honom nära. Jag bad honom komma till mig eller åkte till honom. Jag blev förblindad av uppmärksamheten efter så många år av brist på närhet. Den sommaren befann jag mig på bristningsgränsen, men det var på grund av honom jag brast.
Det var hemma hos honom allt hände.
Första varningen fick jag när vi var nere i hans föräldrars källare och boxades. Jag trodde det var en lek. Han ville lära mig hur man gjorde. Sa han. Han slog på samma arm, på samma plats om och om igen. Jag försökte få in några slag men för varje försök slog han hårdare och jag kunde inte försvara mig, jag kunde inte boxas. Jag blev blå och förlorade känseln i armen några dagar. Men det var ju bara en lek, en hård skola.
Jag hade alltid bitmärken på låren när jag kom hem. En gång såg mamma dem och jag sa att det inte var något, bara en lek. Hans ansikte hade varit busigt, uppmärksamt på min reaktion när han bet mig. Jag hade så ont på insidan att den fysiska smärtan inte bekom mig speciellt mycket. Så han bet tills det blödde några gånger. Jag sa att jag inte gillade det, men efter det bet han mig oftare.
Jag minns inte allt som hände. Men jag minns allt jag kände.
Något jag minns exakt var vad han sa en kväll innan jag skulle åka hem. Han sa: ”Just nu känns det som att du skulle kunna få allt” Jag blev så glad och varm. Han uttryckte sig ofta så, kortfattat och drömmande. Jag förstod vad han menade, för jag uttrycker mig gärna likadant. Han visste det, att jag förstod. Jag sa inget, bara log och la mig i hans famn. Efter en liten stund blev hans famn hård.
Vi tittade på en film, jag tror det var Hipp hipp hora. Det är ingen komplicerad film, det är en så simpel film att det ha sa var så uppenbart fel. ”Förstår du filmen?” frågade han. Jag frågade vad han menade. Vad fanns det att inte förstå? ”Men förstår du inte filmen!?” skrek han. Jo, det är klart jag förstår filmen, förklarade jag. Han skrattade hånfullt, som om jag inte förstod.
Den natten var den värsta jag upplevt i mitt då 17åriga liv. Vi skulle sova och jag var orolig inför att åka hem. Inte för att det var något fel på hemma egentligen. Jag var bara så rastlös och ensam där. Inte ensam som i själv, jag hade min familj och mina syskon, vänner. Men utan någon som kunde älska mig som mer än vän. Jag hade längtat efter det så länge. Gått utmattad utan närhet.
Han la sin arm om mig, det brukade han aldrig göra. Jag blev glad. Men greppet hårdnade. Hans arm blev nästan vass mot min smala kropp. Jag ville ha värmen tillbaka, så jag nämnde det han sagt tidigare under dagen. Det där med att jag skulle kunna få allt. Då började tortyren.
Hela den natten kallade han mig för värdelös. Han sa att jag inte betydde någonting, att ingen kunde älska mig och att jag kunde försvinna nu och att han aldrig mer skulle tänka på mig. ”Tro inte att du betyder någonting”. Jag grät. Han höll fast mig hårdare. Jag bad honom släppa. Han skrek ”GÅ DÅ! GÅ HÄRIFRÅN! DU BETYDER INGENTING!” om och om igen medan greppet hårdnade tills jag tillslut inte kunde andas.
Jag vet inte om jag somnat eller svimmat. Men jag vaknade tidigt på morgonen, stel av skräck. Han sov fortfarande, såg ut som ett barn. Jag smög genom huset för att komma ut. Sprang genom staden, satte mig vid ett träd och sjöng ”Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark” tills någon kom förbi och undrade. Jag gick tillbaka. Hade bara pyjamasen på mig och jag frös. När jag kom tillbaka var han vaken och jag vet inte hur min hjärna någonsin trodde på honom, men han sa att jag hade drömt mardrömmar under natten. Jag tror helt enkelt att jag var så rädd och så ledsen att det var lättare att tro på honom. Jag vet ju att det inte var en dröm. Drömmar känns inte så. Men jag var bruten. Den personen som var jag kunde inte längre skydda mig. Min rädsla drev mig att lita på honom.
Han tog mig i sin famn, jag lät honom göra det. Han sa ”Nästa gång du kommer hit blir allt bättre. Nästa gång ska vi laga dig”
Så jag kom dit igen. Han berättade om tjejer han haft under tiden jag varit borta. Jag visste att vi inte hade ett uttalat förhållande, så jag låtsades att jag inte brydde mig om det. Tillslut fick jag höra om en tjej han umgåtts med, en tjej som var ett år äldre än min lillasyster, då 12 år. Jag åkte hem några dagar senare, skrev sedan på msn att jag inte tänkte komma tillbaka. Han svarade: ”Det är nog lika bra, jag är tillsammans med Camilla”
Jag slutade andas då. Min sorg över personen jag en gång var, lyckan jag trott på och förväntan inför livet var borta. Jag gick ut i stallet, upp på loftet och slog länge på de stora höbalarna. Sen tog all energi slut. Jag ramlade ihop och sedan hände någonting jag inte kan förklara. Jag försvann.
Det var väldigt kallt. Loftet var gammalt och dragigt. Jag vet inte hur länge jag låg där, men tillslut kom mamma ut för att ta in hästarna. Hon såg mig ligga där, frågade mig någonting. Jag hörde henne, jag tänkte svaret i mitt huvud men jag kunde inte få fram några ord. Jag tänkte röra på mig, men det gick inte. Jag var inte kvar i min kropp.
Pappa bar mig, lade mig i min säng. Mamma och pappa var lugna. Jag uppfattade allt de sa och gjorde och jag hatade mig själv som utsatte dem för smärta. Min lillebror har downs syndrom. Han ger en speciell kärlek. Med färre villkor än någon annan. Han bara älskar. När jag låg där kom han in i mitt rum, tittade på mig och sa ”Åh, hur gick det?”
Då brast jag. När han såg mig i det skick jag var i brast jag. Jag skrek tills jag inte kunde skrika mer.
Nu till det som jag utelämnat i min berättelse. Det som trots allt varit enklast att glömma. Det som är så svårt att förklara. Jag blev aldrig våldtagen i den juridiska bemärkelsen. Jag sa aldrig nej. Jag snarare uppmuntrade det, för att han skulle fortsätta tycka om mig, för att han inte skulle bli kall. Jag raderade min egen vilja för honom. Blev en kropp som inte kunde känna. Han hade sex med mig. Jag var ingen.
Jag hade så fruktansvärt ont. Smärtan mellan benen var så oerhört psykiskt påfrestande. Jag kan bara tänka mig hur det känns efter en brutalt våldsam våldtäkt, men för mig räckte det att min kropp inte ville och att jag lät honom ändå. Smärtan gjorde att jag bara grät och grät, han försökte ta hand om mig. Ja, jag minns nu att han gjorde det då. Han verkade tycka synd om mig när smärtan inte kom direkt från honom.
Istället för att berätta för min familj och mina vänner flydde jag tillslut. Jag flydde ifrån dem, ifrån mitt hem. Jag var deprimerad, destruktiv och skadade mig själv för att kontrollera var smärtan kom ifrån. Jag stod inte ut med att de såg mig fara så illa. Skulden över det gjorde mig ännu mer sjuk. Jag flydde till Stockholm, träffade nya vänner, ny kärlek. Det blev långsamt bättre, men inte utan hinder.
Det jag beskrivit är bara en liten del av alla konstiga situationer han försatte mig i. Han spelade spel med mitt psyke som jag fortfarande inte förstår.
I en dikt jag skrev några år efter allt som hände beskriver jag det på bästa sättet jag hittills kunnat. ”Hur gned du min syn så skev?”
”Hur fick du mig att byta mitt ansikte
och hur ljög du av mig min hud?
Hur band du mina armar
och stötte bort mitt innersta så våldsamt?
Hur gned du min syn så skev?”
Det tog ungefär fem år att hitta tillbaka till den person jag en gång var. Jag blir aldrig densamma, men nu gör det inte längre någonting. Jag är en person som vet vad jag vill. Jag vet vem jag vill vara och jag vet var mina gränser går.
Jag kan fortfarande bli ledsen för hur min historia har påverkat människor som älskar mig. De har sett min ilska, mina tårar, min frustration och min apati. Panikångesten, mardrömmarna, den avgrund av hat jag känt inför mig själv som låtit någon själsstympa mig. De har inte kunnat göra någonting för jag har inte låtit dem. Jag har inte kunnat berätta.
Det är kanske ett konstigt sätt att låta dem veta, att skriva det så att alla kan läsa. Men jag skäms inte längre och jag har rätt till min historia. Jag bör berätta för min egen skull. De personer som är viktiga för mig kommer inte att se på mig annorlunda.
Min psykopat, som jag kallar honom, finns med tidigare i bloggen. Han gav mig en otäck påminnelse för ett tag sen. Men för det mesta tänker jag inte på honom alls. Det var initiativet ”Prata om det” som fick mig att börja skriva det här. Det som har hänt mig gör mig fortfarande splittrad då jag inte kunnat sätta ord på det. Psykisk misshandel, misshandel, våldtäkt? Jag vet inte. Vad jag vet är att han tog min rätt till att vara den person jag var och det var värre än all fysisk smärta jag upplevt.
För 7 år sedan gjorde någon mig väldigt, väldigt illa.
Nu har jag pratat om det.
Han har gjort mitt barn illa! Må han brinna i helvetet!
Det gör så ont att läsa, även om jag har förstått, men först långt efteråt.
Han var den första psykopat jag mött, men nu har jag mött flera. Det är svårt att känna igen dem. Deras trevliga stil lurar de flesta.
Deras makt, med tillgivenhet, kärlek och hugg och slag både muntligt och brutalt är svårtydd och svårförklarlig.
Det går inte att vrida tiden tillbaka. Men jag önskar idag att vi förstått och kunnat agera annorlunda. –
Det sägs att tiden läker alla sår, inte riktigt med sanningen överensstämmande, men såren bleknar och blir till ärr som man till slut kan fördra.
I och med att du ”talar om” det kan ärret bli mer suddigt.
Kram min lilla flicka. Jag älskar dig! Du har min stora respekt för att du sätter allt detta på pränt.
Din mamma Jensy
Pingback: Ling pratar om det | Prata om det
Så många delar av den här historien är läskigt lik exakt det jag varit med om.
Vet inte hur många gånger jag önskade att det var någon detalj som gjort det lätt att bara kalla det sexuellt utnyttjande, eller något annat, som gjorde att det blev lätt att förklara. Eller lättare att säga att det inte var ens eget fel.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska känna kring det här, och det är snart åtta år sen det hände. Det finns knappt någon jag kan prata om det med.
Gick till husläkaren en gång och sa att jag trodde att jag kanske blivit sexuellt utnyttjad och ville prata om det. Remissen med rutan ”sexuella övergrepp/våldtäkt/incest” ikryssad gjorde att jag aldrig någonsin gjorde något åt det. Fortfarande livrädd för att ingen ska ta mig på allvar.
Hej Lina.
För mig är det så och det är säkert så för många, att saker man inte kan definiera med ord inte riktigt finns på riktigt. Jag kan inte säga vad det var han gjorde mot mig. Jag kan inte säga vad han är förutom psykopat.
Det finns människor som aldrig kommer att förstå, jag har träffat de som sagt: ”Varför gick du tillbaka, då får du ju faktiskt skylla dig själv?” Men när man går tillbaka så är skadan liksom redan skedd för längesen. Man vill aldrig bli utsatt för vad vi blivit utsatta för. Hade vi vetat konsekvenserna av våra relationer hade vi aldrig gått in i dem. Så nej, det är aldrig vårt fel!
Tyvärr finns det även människor inom vården som inte kan hantera sån här smärta. Jag har träffat flera stycken. Jag gick till vårdcentralen för att jag inte vågade gå och lägga mig på grund av mina mardrömmar och hon skrattade och sa att jag lät som en vanlig arbetslös tonåring. Men jag har också träffat världens bästa psykolog som hjälpte mig att förstå att jag inte längre hade ett verkligt hot i närheten. Att rädslan som fanns kvar efter relationen inte grundades i verkligheten när relationen väl var slut. Det var en nyckel för mig, att förstå det. Jag var rädd för människor så länge.
Det finns alltid människor som inte kommer ta dig på allvar. Men de är inte viktiga. Det viktiga är att du tar dig själv på allvar. När jag accepterat vad som hänt mig började jag sörja mig själv. Det tog tid. Och det har tagit många år innan jag verkligen accepterat att den tiden är en del av min historia. Nu när jag gjort det är jag starkare och mer rustad för vad livet har att komma med.
Ta dig själv på allvar, då gör de som betyder något det också. Vad som än hände så är det du kände i högsta grad verkligt. Det är det du kan sätta ord på. Ingen kommer att kräva bevis, dina ord har tyngd nog.
Det är orättvist att en del människor aldrig blir straffade för vad de gjort. Vår revansch är att leva vidare, bli starkare och om vi skulle hamna i en svår situation igen, slå tillbaka med allt vi har.
Tack för kommentaren! Du fick ett helt inlägg till svar
Ha det bra!
Tack för att du kämpade och överlevde din skeva kärlek och hans onda och kom tillbaka med den här klarsynen, den här rösten. Du behövs. Tack för att du vågade berätta.
Är det någon som ska ha tack så är det du! Vilken storm du har skapat med ditt mod, att berätta är att ta sitt liv tillbaka.
Också upplevt liknande, också lidit av vakna mardrömmar och gör det fortfarande ibland. Du är stark som kan skriva om det, yttra dig.
All kärlek!
<3
Finaste Ling. Du är på samma gång den tuffaste och mjukaste människa jag känner. Du är så fin och även om han är en del av ditt förflutna så är han inte en del av din framtid. Som tur är slår inte blixten ned två gånger på samma ställe, och om den mot all förmodan skulle göra det någon gång i framtiden så ska jag vara en bättre åskledare.
Jag älskar dig och du är förbannat jävla awesome!
Haha! De som åkte samma tunnelbanevagn som jag när jag läste din kommentar fick se ett stort brett flin! Tack så väldigt mycket Malin. Jag älskar dig också och du är, som jag, förbannat jävla awesome!
Min älskade Ling. Jag är stolt över dig. Det är bra att du vågar prata om det och vi ska prata du och jag när du kommer ”hem” till jul. Jag har ju förstått att det hände saker då men jag hade inte förstått att det var så fruktansvärt.
Jag har haft svårt att kommentera tidigare eftersom det har smärtat mig så djupt. Mitt hat och vrede över detta kräk till människa har gjort att jag behövde lite distans innan jag kommenterar.
Ibland får man hålla i sig själv så att man inte gör dumma saker men hade jag vetat detta då det var aktuellt hade kräket varit död och begravd för länge sedan.
Jag förstår hur tufft du haft det och det gör ont i mig men samtidigt är jag glad att du lyckat så bra som du har gjort med att komma tillbaka och nå dit du är idag.
Jag ser fram emot att få ha dig hemma några dagar så att vi hinner prata och umgås.
Din pappa Håkan.
Hej! Tack för att du kommenterar, förstår att det inte är lätt att läsa för en pappa.
Nu sitter jag på tåget i alla fall! På väg!
Kram
<3 Jag är väldigt ledsen att du har behövt uppleva det, men jag är samtidigt glad att du har det, kanske på ett ganska skevt vis, men det har gjort dig till en underbar människa, som det finns väldigt få av. Men det brukar oftast vara så, att de finaste människor sällan haft det lätt, antar det är förödelsen och det större "begreppet" man får genom att uppleva hemska saker som gör en ödmjuk och vet hur det känns att vara splittrad. Jag har också varit splittrad. Jag är det fortfarande och jag vet inte om jag nånsin kommer bli "hel" igen, eller om jag nånsin varit det. Livet är svårt. En balansgång. Man vet aldrig om ett beslut är det rätta eller vad man ska förvänta sig av något eller någon. Heller inte om det man känner är bra, dåligt, eller vad man ska känna överhuvudtaget. Ibland när det går för långt är det lätt att man vill fly och inte finnas mer. Men ändå är det något som håller en kvar. Tror det är mycket universums styrka som sätter in, vill att vi, precis som du nu, talar om hur saker har varit, hur du tagit dig igenom det, och blivit starkare. För nu, nu kan du hjälpa alla runtomkring dig, bara genom att finnas, stötta andra du vet har det lika svårt som du hade, mkt bättre än någon som aldrig varit där. Hoppas att nånting lika dåligt aldrig händer dig mer!
Många kramar, Hanna
Tack fina, fina Hanna! På något sätt är jag också glad att jag har det, i alla fall vissa stunder. Andra önskar jag att jag inte hade mina erfarenheter och fick leva ovetande om all smärta och orättvisa. Men som du säger, jag kan vara ett exempel på att allt kan bli bra igen
Det trodde jag inte under lång tid.
Ha en underbar jul! Kram
Otroligt modigt och ärligt skrivet, blev rörd till tårar så här på Julaftons morgon.
Tack för att du delar med dig, hoppas att jag kan förstå världen lite bättre.
//Staffan
Tack för att du är öppen för att försöka förstå världen lite bättre. Inte bara genom att läsa min berättelse, utan över huvud taget! Det är i många fall lättare att blunda. Hoppas du får en riktigt god jul! /Ling